Att skaffa en ny hund när ens hund har dött

Jag såg på Efter Tio i morse, där en man berättade om sin sorg efter att hans hund dött. Jag känner igen sorgen och som han beskrev det blev livet svart. Så blev det här också. Svart, svart, svart. Sorg, tårar, förtvivlan, frustration över det sätt Lillebror fick dö på; slaktad framför Matildas ögon. Allt, precis allt, i vårt liv påminde om honom och det sätt han dog på. Hela tiden. Lillebror lämnade starka avtryck efter sig även hos vår omgivning och även de som inte tillhör vår familj, sörjde. Vi fick förfrågan om ett nytt barn eftersom vi är familjehem men tackade nej eftersom vi i vår sorg inte skulle kunna ge det stöd som behövdes. Allt var deprimerande, vi gjorde inget på vår semester. Glädjen var långt borta.

Mannen på tv i morse avrådde från att skaffa en ny hund innan man var mogen för det. Kanske känns det så för vissa men vi hade långt ifrån sörjt klart när vi skaffade Lipton. Det beslutet var ändå helt rätt för oss. Med en valp i huset hinner man inte tänka (hur mycket vi än tänkte och sörjde Lillebror, skulle han aldrig komma tillbaka) och en valp skänker så enormt mycket glädje. Något vi absolut behövde. Lillebror kommer aldrig någonsin att glömmas, vi jämför inte heller hundarna och det var också orsaken till att vi skaffade en helt annan ras.

Vi pratar ofta om Lillebror och alla roliga saker han gjorde och vi upplever alla roliga saker som Lipton gör. Det är två helt skilda saker, två helt olika hundar. Vi fäller tårar över Lillebror och gläds nästa stund åt mysproppen Lipton. Vi fastnar inte i sorgen på samma sätt som innan Lipton kom till oss. Jag vet helt enkelt inte vad vi skulle ha gjort utan vår Lipton.

Lillebror och Lipton. Lika högt älskade, båda två.