Kontaktövningar

Jag håller på och övar ett trick med Lipton. Tänkte att jag så småningom ska kunna lägga en godisbit på hans nos men jag har börjat med att lägga godis på hans ben. Mörk bild och dålig kvalitet på filmen men något kanske syns ändå.

Viktökning

Jag vet att jag inte ska jämföra Lillebror och Lipton. Det gör jag inte heller men saker går igen. Samma "problem" som vi har med Lipton just nu hade vi med Lillebror i samma ålder, nämligen att han la på sig. Blev lite rundare om magen... Likadant är det med Lipton. Det är ju nu och en tid bakåt som vi använder/har använt "det allra godaste" då Lipton lär sig (så klart drar vi in lite på maten). Vartefter momenten "sitter som ett smäck", dras godiset in. Sitt, stanna etc har blivit naturliga saker för Lipton och han förväntar sig heller inget godis längre. Nu belönas det mest när han går fint i kopplet utan att dra - och då belönar jag inte alltid med godis. Likaså vid kontakt. Där belönar jag fortfarande alltid med godis. Vid sökövningar inomhus använder jag både godis och leksak.

Lillebror var, efter sin valptid, alltid väldigt lagom i hullet. Å andra sidan fick han springa av sig lös mycket mer än Lipton har fått. Förhoppningsvis kommer Lipton snart att sluta dra iväg med stenar i munnen när han är lös. Han har redan lugnat ner sig lite när det gäller den biten men jag litar inte helt och fullt på honom än.

Jag har också varit för försiktig när det gäller promenader och de har inte blivit alltför långa. På valpkursen fick jag emellertid veta att valpar i Liptons ålder får betydligt längre promenader än Lipton har fått och jag har utökat dem lite nu.

Det ordnar sig säkert framöver.

Lipton, som han ser ut idag. Lite småmullig. :)

I djuraffärerna

Vi åkte iväg till Västerås för att träffa Fenix som ju deltog på Arken Zoo som en representant för sibbarna. Lagom hade vi svängt ut från vår gata när Lipton började yla från sin bur. Jag vet inte om det räcker att säga yla. Det är fullkomliga vrål som skär genom allt, precis allt. Läten, som om vi skulle vara i full färd med att plåga honom med det värsta tänkbara. Vi får alltid genomlida ylandet i några kilometer, sedan blir han tyst. Likadant var det idag - ända tills Matilda klev ur bilen vid sin praktikplats. När hon lämnade bilen och gick iväg, började det fruktansvärda ylandet igen. Jag kan inte riktigt förstå Lipton där, det måste jag erkänna. När han ser att vi är på väg att åka någonstans med bilen, står han glatt utanför och väntar på att få gå in i sin bur och jag kan inte tolka det som annat än att han gillar det. Sedan, när han väl sitter i buren, börjar ylandet som låter som om han håller på att plågas ihjäl.

När vi sedan klev in på Arken Zoo och var på väg mot burarna där katterna satt, fick jag syn på en kattägare som inte visste hur mycket hon skulle visa sitt ogillande över att Lipton började röra sig mot burraderna. Hon satt med sin katt i knäet och grimaserade så tydligt att det inte gick att undgå att förstå vad hon menade. Jag vände om, sa till Kenneth att han fick hålla Lipton medan jag hälsade på Fenix och hans matte. Jag hann ta två bilder av dem innan jag skiftade med Kenneth och han fick hälsa på Fenix medan jag höll Lipton, som pep och gnällde högt. Han ogillar folksamlingar och jag skulle verkligen behöva träna mer på sånt men det är inte lätt eftersom hundar inte är tillåtna på de flesta platser där det är just folksamlingar.

Det blev en kort visit på Arken Zoo innan vi åkte iväg till Djurmagazinet. Jag ville bara kolla om de hade fått tag på någon sibirisk katt (eftersom de ringde mig igår kväll) och tänkte att det säkert skulle bli likadant där; att Lipton skulle vara stressad och att någon kattägare skulle ogilla att han överhuvudtaget var där. Men jag bedrog mig. Där var allt helt annorlunda. En kattägare hade själv med två faraohundvalpar som Lipton lekte med. Han träffade också en schapendoesvalp som han hade hur kul som helst med. Flera kattägare hälsade på Lipton och där fanns ingen irritation alls. Han stortrivdes och vi blev kvar där i nästan en timme...

Här är de bilder jag hann ta av Fenix och hans matte Greta:

Katter

Imorgon, lördag, får Lipton följa med till Arken Zoo på Kattens Dag. Det ska nog inte vara några problem; han är mer än van med katter. Frågan är om katterna uppskattar att han dyker upp. Å andra sidan sitter de i burar och Lipton är inte så hög. De måste kika över kanten för att se honom. Och vi stannar bara någon timme. Jag kan inte tänka mig att Lipton är den enda hunden där heller.

En avkomma från min uppfödning representerar rasen Sibirisk katt. Så klart måste vi dit och hälsa på.

Att skaffa en ny hund när ens hund har dött

Jag såg på Efter Tio i morse, där en man berättade om sin sorg efter att hans hund dött. Jag känner igen sorgen och som han beskrev det blev livet svart. Så blev det här också. Svart, svart, svart. Sorg, tårar, förtvivlan, frustration över det sätt Lillebror fick dö på; slaktad framför Matildas ögon. Allt, precis allt, i vårt liv påminde om honom och det sätt han dog på. Hela tiden. Lillebror lämnade starka avtryck efter sig även hos vår omgivning och även de som inte tillhör vår familj, sörjde. Vi fick förfrågan om ett nytt barn eftersom vi är familjehem men tackade nej eftersom vi i vår sorg inte skulle kunna ge det stöd som behövdes. Allt var deprimerande, vi gjorde inget på vår semester. Glädjen var långt borta.

Mannen på tv i morse avrådde från att skaffa en ny hund innan man var mogen för det. Kanske känns det så för vissa men vi hade långt ifrån sörjt klart när vi skaffade Lipton. Det beslutet var ändå helt rätt för oss. Med en valp i huset hinner man inte tänka (hur mycket vi än tänkte och sörjde Lillebror, skulle han aldrig komma tillbaka) och en valp skänker så enormt mycket glädje. Något vi absolut behövde. Lillebror kommer aldrig någonsin att glömmas, vi jämför inte heller hundarna och det var också orsaken till att vi skaffade en helt annan ras.

Vi pratar ofta om Lillebror och alla roliga saker han gjorde och vi upplever alla roliga saker som Lipton gör. Det är två helt skilda saker, två helt olika hundar. Vi fäller tårar över Lillebror och gläds nästa stund åt mysproppen Lipton. Vi fastnar inte i sorgen på samma sätt som innan Lipton kom till oss. Jag vet helt enkelt inte vad vi skulle ha gjort utan vår Lipton.

Lillebror och Lipton. Lika högt älskade, båda två.

Besök

Vår avelshane (sibirisk katt) är just nu på besök. Tillsammans med vår hona Lucia håller han till i ett rum och det har varit en hel del parningar. Där emellan tröttnar hanen (Demjan) men inte vår hona (Lucia). Jag släpper ut henne då och då för att Demjan ska få vila ifred. Lustigt nog går då Lucia fram till Lipton (!), lägger sig framför honom, viker undan svansen, trampar och låter. Stackars Lipton förstår ingenting. Jag måste ha en lektion med Lucia om skillnaden mellan hund och katt, tror jag. ;)

Annars ser Liptons och mina dagar ut som vanligt. Vi tar promenader, tränar på kontakt och lite annat, gör sökövningar inomhus. Jag tycker att han har lärt sig att vara passiv längre stunder också. Hoppet finns att jag snart kan sätta igång mitt skrivande igen.

Lugnare

Lipton har blivit mycket lugnare. Han är fortfarande en busig valp men på ett annat sätt. Han har slutat bita i soffan, i möbler, biter inte lika hårt i kläder även om han fortfarande nafsar till där ibland. Jag har slutat tillrättavisa honom med ordet "nej" just såna gånger eftersom det helt enkelt inte hjälpte.  Istället ber jag honom gå och hämta sin kanin och han nappar alltid genast på det. Bättre att busa med den än att bita i kläder. :)

Med katterna har han blivit en verkligt bra kompis och leker på ett sätt som verkar vara på deras villkor. Vi väntar en kull kattungar den 22 december men den kommer att födas (och bo) hos min fodervärd Tilly. En av mina honor här hemma, Lucia, kommer att paras snart och Lipton har blivit lite äldre när den kullen föds och ännu äldre när kattungarna börjar röra sig ute i huset. Dessutom är det inte snälla ragdollungar den här gången. Jag är säker på att sibiriska kattungar kommer att sätta mer respekt i Lipton och att de inte låter sig behandlas så hårdhänt.

För övrigt tycker jag att mycket har fallit på plats mellan Lipton och mig och han blir allt mer underbar för var dag.

Valpkurs och spår

Vi har varit ute i skogen med valpkursen och lärt oss om spår idag. Valparna har fått prova på personsök och att leta efter föremål, godis etc. Det här har varit en otroligt bra valpkurs med superduktiga instruktörer och vi har fått massor av matnyttigt att träna på. Instruktörerna Erkki och Pär hade också med en hund var (hundar som tjänstgör som räddningshundar) och visade hur de hundarna jobbade. Det var imponerande.

Nu är det upp till mig, Matilda och Lipton att träna, träna, träna. :)

"Valpledig"

Matilda har haft ledig dag och Lipton har varit med henne hos hennes kille nästan hela dagen. Där finns två hundar som han busar med.

Själv har jag ägnat mig åt städning och lite läsning:

Fem månader idag

Idag blir Lipton fem månader. Han har växt en hel del:

Igår kväll fick han följa med Matilda till praktiken hos hundinstruktören och även deltaga på själva kursen som var hjärngymnastik. Matilda berättade att Lipton tyckte att det var kul och han fick bland annat leta godis i bollhav. Han kom hem med ett diplom. :)

Passivitetsträning

Eftersom jag har en skadad fot och ett skadat ben tänkte jag att Lipton idag skulle få träna på mycket passivitet men jag började ändå morgonen med att gå ut med honom en sväng. Jag lyckades få på mig en känga och haltande gick jag med Lipton en sväng på gatan och tränade kontakt. Vi fortsatte sedan med lite platsliggningsövningar i trädgården. Liptons besvikelse var stor när vi gick in igen. Jag stängde in Lipton i badrummet, gömde lite Frolic lite här och var i huset, släppte ut Lipton så att han fick leta. Tänkte att han efter det skulle vila medan jag gick in i duschen. För säkerhets skull la jag lite torrfoder i en tom toarulle, tryckte ihop den hårt i ändarna så att han hade något att pyssla med medan jag var i badrummet.

När jag kom ut från badrummet hade han så klart rivit toarullen i små, små bitar, hade bitit sönder en kudde och dragit ur lite stoppning och hade också bitit av rep från katternas klösmöbel.

Skadad

Igår, när jag gick ner för källartrappan i vårt hus tände jag aldrig lampan (dumt nog). Lipton stod högst upp, bakom den barriär vi gjort för honom, och gnällde eftersom han har sån separationsångest. Jag vet att jag inte ska vända mig om och titta på honom sådana gånger men ändå gjorde jag det och när jag vände huvudet tillbaka, trodde jag att jag kommit längst ned av trappen. Det hade jag emellertid inte. Jag hade bara kommit till hälften och det blev platt fall resten av vägen ner.

Nu är jag ledbruten, kan inte stödja på en fot (vilket jag hoppas endast är en stukning) som är blåsvart lite här och var och så svullen att jag inte får på mig en sko. Idag har Matilda varit hemma från skolan och hon har tagit hand om Lipton men imorgon, tisdag, finns hon inte här. Stackars Lipton kommer inte att få mer än korta vändor ut på tomten (jag får väl slänga på mig en plastpåse på foten) och det blir inte mycket aktiviteter för honom - om jag inte kan rulla runt i huset på datorstolen, förstås. :)

Imorgon blir det för honom att träna passivitet, antar jag, tills Matilda kommer hem. Och jag ska försöka låta bli att ha dåligt samvete, vilket förmodligen inte går.

Lipton lös och ledig

Matilda lät Lipton springa lös en stund idag och han skötte sig exemplariskt. Vilken lycka för honom att vara helt lös och ledig. :)

Lilltjejen Daniella och Lipton på promenad

Trots att jag bara var 2 meter bort och skulle ta bilder av Daniella och Lipton, grät Lipton högt efter mig. Vi måste jobba med hans separationsångest, verkligen. Några bilder blev ändå ganska bra:

Lite funderingar

När det gäller Liptons uppfostran märker jag att olika hundmänniskor ger olika råd och tips, beroende vem man pratar med. Jag försöker nu istället kolla in Matilda noga för att efterapa henne. Det är nämligen så att Lipton lyssnar mycket bättre på henne än mig. Hon behöver tillrättavisa honom lugnt och sansat en gång medan jag måste upprepa mig flera gånger innan han lyssnar. Ett exempel är när vi sitter och äter. Vi har fått en tiggande valp trots att vi aldrig gett honom något från bordet. Han reser sig och ställer sig mot Matildas ben. Matilda säger "ner" lugnt och sansat. Lipton går genast ner och lämnar henne för att sedan komma till mig. Jag säger "ner" lugnt och sansat. Lipton viftar på svansen och står kvar. Jag säger "ner" en gång till och nu har jag höjt rösten något. Lipton står kvar och viftar på svansen. När jag säger "ner" för tredje gången och hjälper till att knuffa bort honom, så fungerar det och han går iväg.

Det här är ju ett bevis på att något brister i kommunikationen mellan Lipton och mig. Inte så att det är allvarligt; han lyssnar ju till slut, men ändå. Han är trots allt en aussie (trots att rasen heter Miniature American Shepherd p g a att de är en decimeter lägre i mankhöjd) och jag tror att Lipton är en ganska "skarp" sådan. Skarp och smart. Då gäller det att allt blir rätt och eftersom Matilda är i skolan om dagarna, är det jag som har den mesta tiden med honom.

Jag hade hoppats att hundcoachen Fredrik Steen skulle komma till Västerås på sin "turné" där han föreläser om just kommunikation men det ser inte ut som om han kommer just till vår stad. Jag har läst mycket om kommunikation och följer alla exempel men det är ändå Matilda som det fungerar bäst för. Jag kan inte se att det är någon stor skillnad på det hon och jag gör och vi gör i stort samma saker med honom när det gäller övrig aktivitet. Men... Lipton lyssnar ju alltid till slut (även om jag får upprepa mig några gånger) och det är ju huvudsaken. Och han är en helt underbar liten valp. Det är huvudsak nummer två. :)

Springa lös

Jag tycker så synd om Lipton som aldrig får springa lös längre. I början gick det bra på tomten, tills han "landade" och var trygg med omgivningarna. Han tog ut svängarna mer och mer och var visserligen duktig när vi kallade in honom. Däremot blev han ofta busig, tog en sten i munnen och drog iväg, ut på gatorna. Det spelade ingen roll vad vi hade för gott "godis" att byta ut stenen med. Det behövdes bara att vi mötte hans blick och han "flydde" längre bort för att rädda sin sten. Det är inte mycket trafik här men det behövs bara en bil för att det ska gå illa.

Har haft funderingar på att ta med falukorv och släppa honom i Tammska parken för att han ska få rusa av sig men det är ju samma problem där. Tar han en sten i munnen, så drar han iväg och det finns vägar även där. Jag vet inte vad som händer om jag springer åt andra hållet; om stenen är viktigare än jag, och jag törs inte chansa.

När älgjakten är slut, får jag ta med honom ut i någon skog, långt från alla vägar. Det behöver han verkligen.

Rabiesvaccination

Idag har Lipton fått sin andra rabiesvaccination. När vi kom hem fullkomligt säckade han ihop och jag blev riktigt orolig över att han fått någon reaktion på vaccinet. Tack och lov var det inte så. Han var helt slut av upplevelsen, helt enkelt, och snart var han i full gång igen.

Det ska bli spännande att se hur han väcker mig tidigt imorgon bitti. Det varierar nämligen. I morse la han en kall, kladdig, äcklig tuggknut på min kudde. Igår morse tryckte han upp en pipleksak i mitt ansikte. Den lämnade han sedan på min kudde så att den pep när jag rörde huvudet. Lipton har fantasi. :)