Kastrering?

Vi har blivit ytterligare en i familjen. En tjej, som just nu tillbringar de mesta av dagarna i ett stall. Lipton följer naturligtvis med dit när vi skjutsar dit tjejen varje morgon och han har förälskat sig i en härligt söt blandrastik där. Han är extra mycket förälskad just nu när tiken löper och jag förstår att vi blir tvungna att kastrera honom. Han är helstressad, fullkomligt skriker, tjuter, gnäller, springer runt och flämtar och är helt okontaktbar. Beteendet sitter i även när vi kommer hem därifrån och när tjejen kommer hem, börjar det om igen eftersom det förmodligen luktar Liptons älsklingstik om henne.

Jag håller just nu på och funderar på var jag ska kastrera honom. Ska jag anlita veterinären här i närheten där jag själv måste vara med under själva ingreppet och där Lipton fortfarande är sövd när han åker hem. Jag tror att jag är för blödig.

Ska jag kastrera honom hos en veterinärklinik lämnas han in på morgonen och hämtas på eftermiddagen, då han är vaken. Jag kan tänka mig hur han ska tjuta, vråla och yla när jag lämnar honom eftersom han har sådan separationsångest.

Jag fortsätter på funderandet om vad som är bäst...

Gör reklam för sin ras

Första gången en bil stannade bredvid Lipton och mig när vi var på promenad, blev jag förvånad, glatt överraskad och stolt. Personerna i bilen ville nämligen veta av vilken ras Lipton var och överröste honom med komplimanger. Sedan hände det en gång till. Och ytterligare en gång. Vid åtta promenader av tio blir han beundrad av människor som vill veta av vilken ras han är. En gång kom en kvinna springande efter mig. Hon hade suttit i sin bil på en parkeringsplats när jag passerade och även hon ville veta rasen.

Idag höll jag på att ramla baklänges när en grävmaskin stannade bredvid Lipton och mig. Grävmaskinisten, som alla andra, undrade om Liptons ras och tyckte att han var "otroligt fin".

Visst blir man glad över att det finns så många som tycker samma sak som jag och min familj; att Lipton är vacker. :)

Det här blev ett riktigt skrytinlägg men äh, det får gå ändå.

Ett "litet" problem

Lipton är duktig och allt går bara bättre och bättre med honom. Han är en otroligt mysig hund - men ett problem har dykt upp.

Jag går för det mesta ensam med honom på promenader. Ibland går jag med någon annan hundägare och hund och det fungerar bra. Hundmöten går bra. Ibland får han hälsa på andra hundar (om vi känner hunden ifråga) och ibland får jag all kontakt med honom medan vi passerar en mötande hund. Kontakt får jag med honom genast då jag vill ha den. Han är otroligt duktig där.

Däremot fungerar det inte alls när någon i familjen går med. Då ska Lipton valla den andra (lilltjejen eller Kenneth) och det finns ingenting, absolut ingenting som gör att jag får kontakt med honom sådana gånger. Inte det godaste godis, inget av mina "tricks" för att påkalla hans uppmärksamhet. Han är totalt besatt av att valla den andra personen, sliter och drar i kopplet, biter den andra personen i benen. Jag får ingen som helst kontroll över honom. Skiljs vi sedan från den andra personen, får Lipton en väldig separationsångest.

Lipton är 8 månader nu. Kanske är det här också en mognadsgrej som mycket annat har varit. Jag vet inte om jag ska vänta eller vända mig till någon kunnig person om råd nu. Just i den situationen är jag helt handfallen. Inget som brukar fungera på Lipton, fungerar vid sådana tillfällen.

Glest mellan inläggen

Det är det precis vad det är just nu; glest mellan inläggen här.

Sedan sist har det kommit en kull kattungar här. Jag var orolig över hur Lipton skulle reagera när jag inte var så närvarande i och med kullens födsel men han var hur duktig som helst. Två dygn innan den verkliga förlossningen lurade vår katt Lucia mig med att det var dags och jag satt en hel del vid bolådan. Det blev inte mycket aktivitet med Lipton och inte speciellt långa promenader heller, men han fann sig just då. Det var efteråt han visade att han varit understimulerad men det har vi tagit igen nu, med råge.

Vi har gått långa promenader med en äldre herre, Chico, som är blandras mellan riesen och chow-chow. Chico är lugn och sansad och påverkar Lipton en hel del. Vi har också gått promenader med grannhunden, phalénen Alfons, som var Lillebrors kompis. Alfons gillar inte andra hundar (förutom Lillebror) men konstigt nog accepterar han Lipton och är riktigt glad åt honom.

I helgen blev Lipton biten av en annan hund över nosen. Bettet var inte så farligt, han har små hål just vid nosen och läppen och jag hoppas att händelsen inte sätter spår på hans psyke. Än så länge har jag inte märkt något.

I skrivande stund hämtar han nu mina kängor. Han gör alltid så när han tycker att det är dags för en promenad, härlige Lipton.