När Lillebror blev dödad av den andra hunden, var det inte själva ägaren som hade hand om den hunden, utan en annan person. Den personen var helt känslokall för hela situationen, ryckte på axlarna åt vår döda hund och visade ingen som helst känsloyttring, förutom provokation. Jag tänkte i efterhand att personen kanske var i chock men samma provokativa beteende har fortsatt, när h*n t ex har sett Matilda på bussen. Matilda har då fått ett stort hånleende. Detta har förstås gjort att det hela har känts ännu värre.
I helgen träffade Matilda den riktiga ägaren till hunden. H*n var uppriktigt ledsen över det som hänt, var förtvivlad över att både Lillebror och den andra hunden fått sätta livet till.
Efter händelsen kan det aldrig kännas bra men på något sätt känns det ändå bättre att se att det faktiskt finns känslor från den "andra sidan" också, att det finns förtvivlan över det som hänt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar